Kommentar
Nästa gång ni skåningar är på bøflunch ser jag helst att ni hoppar över desserten och dricker vatten till maten. När man har ätit sin bøf betalar man och går. Så enkelt är det.
Tillsammans kan vi göra Jensens Bøfhus bättre.
Nästa gång ni skåningar är på bøflunch ser jag helst att ni hoppar över desserten och dricker vatten till maten. När man har ätit sin bøf betalar man och går. Så enkelt är det.
Efter att trånande ha läst i bloggen om bøfäventyren i Göteborg kände jag en tomhet i mitt liv, en saknad. En fråga började ta form: Går det att bøffa i Skåne?
Jag började trevande söka efter potentiella bøfmänniskor på kontoret, men det kändes osäkert. Det är inte lätt att avgöra vem som är en bøffer och vem som inte är det, men slutligen blev vi tre glada carnivorer som styrde kosan mot Jensens Bøfhus på Södra Förstadsgatan 1 i Malmö.
Bord var beställt telefonledes och jag hade bett att två ballonger skulle finnas vid vårt bord, båda med texten ”onsdagsbøff” textad med spritpenna. EA och jag anlände först till restaurangen och såg tydligt redan i entrén vilket bord vi skulle sitta vid. Vi hade fått ett fönsterbord, med utsikt över kanalen. Trevligt!
Eftersom HH var några minuter sen, frågade vår värdinna oss om vi ville ha något att dricka medan vi väntade. Bra! Vi hade fått chefsvärdinnan, men jag kunde inte läsa hennes guldglänsande namnbricka och vet således inte hennes namn. Vi valde den stora Zingon, med apelsinskiva.
Därefter anlände HH och vi hängav oss åt diverse menydividerande. Som de bøfoskulder vi var, infann sig en viss osäkerhet. Jag bröt isen och beställde en Dagens lunchbøf,
Väntan blev inte så lång som jag befarade, efter endast nio minuter anlände tre heta portioner. Vi lät oss väl smaka! Efter köttfesten kände vi oss lite dästa, men också sötsugna. Dessert? Ja, varför inte? Länge sneglade vi bort mot mjukglassbuffén, så inbjudande, söt och parant. Skulle vi våga? Men vi var inte män nog för denna fête de sucre ännu. Jag tog mandelkaka, EA Chokladtrøffel och HH Queen Delight. Gudagott! När allt var uppskrapat från faten var vi i koma, en behaglig socker- och proteinkoma, som sakta bemäktigade sig våra sinnen. Vi skiljdes i tystnad, men med min fasta övertygelse om att vi skulle återkomma.
P.S. HH berättade under lunchen att han hade inside information från ett Bøfhus i Köpenhamn. Han höll inne med sin story tills biffen var uppäten, för att skona oss. Enligt hans kontakt, har Jensens en ”köttmörare” i varje restaurang. Ett slags torktumlare utan värme, där allt kött rullas runt, runt, runt. Denna maskin rengjordes tydligen ”aldrig”.
Jag beslutade mig för att ta reda på sanningen bakom detta påstående, men inte förrän vid nästa besök. D.S.
The Bøfster
Idag var det en lätt uppsluppen stämning I bøf-gänget. Det skulle vankas löne-bøf och RG skulle toppa med att lösa in en ihärdigt ihopknogad värde-bøf. På självaste lönedagen. Det är vad vi brukar kalla att få det bästa av två världar.
Lunchen lades något senare och utan bordsbokning vilket tände ett litet hopp om att vårt bord på bøfhyllan skulle stå till förfogande. Ett gammalt ordspråk lyder: ”Man ska inte drömma, man blir bara besviken” vilket passar mer än väl in på våra naiva förhoppningar om att klampa in på bøfhuset och faktiskt få alla behov tillgodosedda.
Stämningen var tämligen god och MT spetsade spänningen en nivå med att i vanlig ordning be om att få sitt vatten i lyxigt 50cl glas istället för deras 40cl, vanligt tråkigt. Alla skämtade och skrattade högljutt eftersom hoppet nästan lämnat oss i vattenfrågan.
Döm om den förvåning som uppstod när vattnet kom in i just rätt typ av glas. Alla blev tysta.
MT började spåna kring om vi kanske tagit fel i vår bot-teori (att både kockar och personal är robotar vilket skulle vara en rimlig förklaring till den bøfpersonalens oförmåga att ta emot specialinstruktioner.). Vi kände mänsklig värme i service och som lök på laxen frågade F om sällskapet var ute på ”Måndagsbøf”.
Samtliga i sällskapet funderade kring lösningen på problemet. Är halva personalen bottar och hälften riktiga människor, eller är hälften bottar som helt enkelt inte uppgraderat sin firmware. Lurigt. Vår favorit F är inte en bot. Det var alla enade om.
Bortsett från ett lite halvsnäsigt anförande som svar när vi påtalade önskemålet om vårt drömbord löpte nästan allt som det skulle idag. Alla kände sig lite stolta och framförallt delaktiga i att vi varit med och tvingat Jensens Bøfhus att bli lite bättre.
Idag var vi med om en s.k. ”milestone” och det känns förträffligt att kunna berätta att vi skönjar en ny gryning med Jensens.
Vi gör ett hårt jobb men vårt mål är viktigt för så många med oss. Vi är övertygade om att det är värt det i slutändan.
I en tidsrymd som börjat kännas som en mansålder har jag dagligen hört ord som ”bøf”, ” bøfblogg”, ” bøfballong” och hört talas om att det ska finnas Bøfgudinnor som kan få en 8 timmars arbetsdag att framstå som en resa med Lisebergs bergochdalbana Balder. Bøfposset har dagligen upprymt skuttat iväg, hand i hand med kittlande magar, mot något som verkar vara ljuset i tunneln.. Svaret på livets mening.
Igår kväll sent på afterworktimman frågade jag M försiktigt om det skulle kunna tänkas bli en bøfdag följande dag. M trodde definitivt (om än med en smula ofrivillighet) att så var fallet. (Förstår i efterhand att denna fråga naturligtvis drog igång ett iscensättande av att bøffande är en högst normal och svenssonliknande aktivitet. Inredning, personalklädsel och klientel skulle naturligtvis komma att bytas ut under min vistelse.)
Med förvåning men bibehållen skepsis vandrade jag in i lokalen. Det var så ljust! Vi fick sitta precis nedanför Hyllan. M och P fick något mörkt i blicken och förklarade senade att det var där Bordet fanns. Bøffarnas heliga gral. Personalen tänkte minsann inte släppa fram vemsomhelst.
M och P beställde världsvant kycklingbøf. Själv satt jag och fumlade med menyn… Vad skulle jag ta? Grekisk sallad? Jag var hungrigare än så.. Ögonen föll på crêperullarna. Jag frågade om det var nog för en lunch – och servitrisen tittade konstigt på mig. Som om hon försökte läsa av mig in i själen om varför jag inte tänkte bøffa. Hon svarade i en uppfostrande ton att det var det nog inte alls. Jag kände hur kinderna hettade och harklade ur mig ”Ehh, jag äter inte kött…”. Jag kunde ha svurit på att horn började växa ut under hennes diadem när hon spände ögonen in mig och väste något om att det var ju dumt av mig att komma till ett steakhouse då!
Men P och M hade satt sig så att jag var fast i ett hörn.
Tillslut var lunchen över. Jag blev utsläppt först när bøfhäftena blivit stämplade…
På promenaden tillbaka till jobbet befann jag mig i ett vacuum.. Vad hade egentligen hänt? Hur hade maten smakat? Varför var glassmaskinen trasig?
Kommer jag att våga gå tillbaka? Jag vet inte.
Det enda jag vet är att Bøffarna inte delar sitt heliga bøffande med oinvigda. Det jag såg var inte det som egentligen sker när det Bøffas i de inre cirklarna. Vi kanske aldrig får veta.
MT var mycket nöjd med sin bøf. MA var mycket missnöjd med sin. Vilket resulterar i tre tänkbara scenarion.
Ett: MT hade kraftigt höjt sin toleransnivå
Två: MA har kraftigt sänkt sin toleransnivå
Tre: MT fick på gamla meriter sin bøf från VIP-tråget och MA, precis i enlighet med sitt dåliga turschema och som han misstänkte, från sniktråget.
Tid till bøf:
Fantastiska 9 minuter.
Incidenter:
MT bad uttryckligen om vatten i glas om 50cl. En order som bekräftades med en nick (se förra inlägget) men som resulterade i de vanliga tråkiga glasen om 40cl.
Robotar kan bygga bilar, gå i trappor och det finns japanska robothundar som kan spela fotboll. På bøfhuset har man också sedan länge haft robotar som steker bøf, och det har fungerat bra. Nu har man tagit steget ut och experimenterar med robotar i servicen men det har visat sig fungera mindre bra. Varför då? En anledning är därför att när de ställs inför en uppgift de inte är programmerade att kunna utföra, nickar de bara jakande. Man får inget felmeddelande. De säger inte ”Nej det kan jag inte göra”. Det skulle robotarna kunna göra om de bara var programmerade till det. Så är det dock inte pga att det är för svårt att förutse alla tänkbara situationer, och robotarna hade blivit tvungna att neka för många önskemål.
Idag verkar det som om vi kan komma över nyckeln vi behöver för att komma vidare med vårt uppdrag. Bøfhuset har bekräftat vår beställning från igår. Med specialpreparerad ballong och allt. Rapport följer efter lunch.
Idag var jag tillbaka. Tre dagars paus, längre höll det inte. Lätt oroade över senaste dygnets händelser tågade vi i samlad trupp mot bøfhuset. Fullbokat? Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant.
Vi fick just följande svar från Bøfhuset på den bokningsförfrågan vi skickade igår. Vi misstänker dock till vår stora fasa och bestörtning att det handlar om att vi inte är välkomna. Att bøfhuset har förskjutit oss. Att bøfhuset har fått nog. En annan tänkbar hypotes är att personalen tycker att vår beställning är för jobbig och att man således väljer att ljuga för att slippa hantera våra krångliga önskemål.
Idag 09.13 hötte JK med näven åt mig och röt att han minsann var trött på min jävla bøf. Vad som kanske ska sägas är att JK inte hann med att boka in sig på dagens bøf.
Imorgon är det Dagen B. Dagen Bøf alltså. Självfallet känns det ganska stort. Man är både förväntansfull och lite nervös på samma gång. Jag har ju raljerat en del över Bøffens inverkan på min kollegor men kaxigheten har ju givetvis grundat sig i en osäkerhet. Hur kommer besöket på Bøfhuset att bli? Kommer Bøffen att uppfylla mina förväntningar? Kommer jag att uppfylla Bøffens? Kommer köttänglarna att sjunga ljuva toner och kommer vi att leva lyckliga resten av våra dagar?
Veckans första Bøf kändes ovanligt trött och oinspirerad. Viss syrlighet kändes också vilket fick oss att ifrågasätta färskheten. Frågan om Bøfleveranser möjligen sker på tisdagar lyftes i jakt på förklaring.
En lunch på Jensens Bøfhus kan vara kul, jobbig, brilliant, god och ibland långtråkig. Men en lunch på Jensens Bøfhus är alltid spännande.
Bøf stavas varken böff eller boef.