Gårdagens köttupplevelse (preludium till onsdagsbøf)

Det var med några små ettriga köttfjärilar i magen som jag igår gjorde entré på Bøfhuset. Luften var laddad med spänning och det kändes som om vad som helst kunde hända. Först kändes det roligt på ett lustfyllt och bejakande sätt. Stämningen var uppsluppen och vi skojade mycket om bøf i allmänhet och Bøfhusets olika beståndsdelar (personal, inredning, menybeteckningar, varför finns det ingen kodd på symbolen för herrtoaletten, etc) i synnerhet. Men efterhand började en nästan lite obehaglig känsla att komma krypandes och det kändes som när man var liten och började inse vad det var man inte gillade med cirkus. Alltså, när man tycker att det är rätt fint och djuren är duktiga men samtidigt har en liten ångestladdad smärta i hjärtat. Så känns Bøfhuset. Som en lite sorglig clown.

Samtidigt som det var en jätterolig lunch. Vid ett tillfälle skrattade jag så att jag fick tårar i ögonvrån. Men det kanske är så Bøfhuset är. Varken svart eller vitt, glatt eller sorgligt, utan till bredden fyllt av olika nyanser av känslor. Som en vackert marmorerad entrecôte. Som självaste livet.

Till sist ett betyg på själva köttet: en perfekt rare köttbit även om Köttnarrens hatt i Kroatien fortfarande står ohotad som en fyr på köttupplevelsens stormande hav.
//S