En katt bland hermelinerna

I en tidsrymd som börjat kännas som en mansålder har jag dagligen hört ord som ”bøf”, ” bøfblogg”, ” bøfballong” och hört talas om att det ska finnas Bøfgudinnor som kan få en 8 timmars arbetsdag att framstå som en resa med Lisebergs bergochdalbana Balder. Bøfposset har dagligen upprymt skuttat iväg, hand i hand med kittlande magar, mot något som verkar vara ljuset i tunneln.. Svaret på livets mening.

Länge har jag motarbetat min egen nyfikenhet. Ibörjan var det mest att det helt enkelt inte blev av. Men allt eftersom tiden gick – så märktes det tydligt att något mörkt vilade över denna sektliknande företeelse. Man var inte ”en av dem”. Ofrivilligt hade man valt att stå utanför. En dag när ingen såg letade jag upp Bøffens hemsida. Hittade menyn och tänkte att – kanske om jag hittar något som inte består av landdjur – så kanske även jag kan få vara del av bøfundret.

Igår kväll sent på afterworktimman frågade jag M försiktigt om det skulle kunna tänkas bli en bøfdag följande dag. M trodde definitivt (om än med en smula ofrivillighet) att så var fallet. (Förstår i efterhand att denna fråga naturligtvis drog igång ett iscensättande av att bøffande är en högst normal och svenssonliknande aktivitet. Inredning, personalklädsel och klientel skulle naturligtvis komma att bytas ut under min vistelse.)

Jag kunde knappt sova den natten. Men imorse steg jag upp med ett underligt pirr i magen. Idag skulle det hända nåt stort. Idag var dagen B.

Det som först såg ut att bli en ordinär bøfdag – när bøffarna slåss om dyrbara platser (jag skulle få vara med om detta!) - föll plötsligt i sista stund. Bøffens främsta förespråkare började mumla oegentligheter om ”möte” och ”inte tid”. Detta har aldrig förut hänt. Jag höll god min – även om jag förstod att detta naturligtvis var en cover up. Det ryktades om att en vegetarian skulle ta sig in i det allra heligaste för en Bøffer. M och P höll dock skenet uppe. Vi tre vandrade iväg till något jag hade föreställt mig vara ett hotfullt, mörkt och svaveldoftande tillhåll.

Med förvåning men bibehållen skepsis vandrade jag in i lokalen. Det var så ljust! Vi fick sitta precis nedanför Hyllan. M och P fick något mörkt i blicken och förklarade senade att det var där Bordet fanns. Bøffarnas heliga gral. Personalen tänkte minsann inte släppa fram vemsomhelst.

M och P beställde världsvant kycklingbøf. Själv satt jag och fumlade med menyn… Vad skulle jag ta? Grekisk sallad? Jag var hungrigare än så.. Ögonen föll på crêperullarna. Jag frågade om det var nog för en lunch – och servitrisen tittade konstigt på mig. Som om hon försökte läsa av mig in i själen om varför jag inte tänkte bøffa. Hon svarade i en uppfostrande ton att det var det nog inte alls. Jag kände hur kinderna hettade och harklade ur mig ”Ehh, jag äter inte kött…”. Jag kunde ha svurit på att horn började växa ut under hennes diadem när hon spände ögonen in mig och väste något om att det var ju dumt av mig att komma till ett steakhouse då!

Fastnaglad bestämde jag mig snabbt att ta en ceasarsallad utan kyckling – med fetaost. Hur snurrigt som helst. Jag ville bara fly.

Men P och M hade satt sig så att jag var fast i ett hörn.

Vi åt upp medan M och P berättade om skojjiga bøfhistorier. Vi försökte lösa gåtan om hur man kommer upp på hyllan (och eventuellt finns en plan, som jag naturligtvis inte vågar avslöja här)…

Tillslut var lunchen över. Jag blev utsläppt först när bøfhäftena blivit stämplade…

På promenaden tillbaka till jobbet befann jag mig i ett vacuum.. Vad hade egentligen hänt? Hur hade maten smakat? Varför var glassmaskinen trasig?

Kommer jag att våga gå tillbaka? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att Bøffarna inte delar sitt heliga bøffande med oinvigda. Det jag såg var inte det som egentligen sker när det Bøffas i de inre cirklarna. Vi kanske aldrig får veta.